andersmajlov.blogg.se

Maten var helt överkokt, det kunde jag se redan när mattanten slevade upp pastan. Likaså köttbullarna, som egentligen borde hetit fettbullar. Jag fann då inget kött i dem. Det sluta med att man gick hungrig, dag efter dag i 7 år ungefär. Klart man vänjde sig, men det var ingen fröjd för magen.
       Tänk vad mycket som har förändrats. Från äkta falsk bambamat till bokstavligen restaurangmat (polhem) sen till äkta bambamat med restaurangsmak. Vilka grejer.
       Det känns som jag sitter på någon jättedyr restaurang och äter en köttbit för 150 kr när jag i själva verket stoppar i mig vår lunchmat. Så god är våran mat. Utan tvekan. Jag älskar den utav hela mitt hjärta.

Ibland känns det som om det står ett litet barn och kastar nötter på mig, inte fysiska nötter men istället för nötter är det små bollar av tankar som träffar mig och säger: SHIT DU BOR I PARIS!
För det känns så overkligt att man inte riktigt greppat det än, inte på det sättet iaf. 
        Jag åker franskt pendeltåg, fransk métro, fransk buss, går på en fransk skola, jag pratar franska varje dag, allt står på franska, jag har ett franskt abonnemang, franskt bankkonto, jag är i frankrike. ASSÅ DET ÄR SÅ SVÅRT ATT GREPPA. Ni i Sverige fattar inte, för det låter skitlöjligt, det inser jag med. 
        Snart kommer det väl en stor nöt och träffar mig, och då lär jag få känna på chock.

Det är så jobbigt att stoppa in den. Sladden då...så jag kan dela mina Parisbilder. Ska bli lite bättre på det.

Quand même. (Tror jag ska börja skriva en fras som är fast i mitt huvud/dag på franska. Typ fraser som du bara säger om och om igen i ditt huvud utan att tänka på det, lite läskigt...)

 

Quand même..